Detta är ett bittert inlägg, det är bara att konstatera. Min reflektion gäller populärmusiken, och dess utveckling under senare år. Dessutom undrar jag vart den är på väg. Den digitala teknologin har på många sätt varit fantastisk, men har också på vissa sätt inneburit en negativ utveckling för populärmusiken.

MP3 blev ju en ganska stor grej, och mycket positivt kan sägas om detta filformat, och det har många andra redan gjort. Därför fokuserar jag på det negativa: Det sämsta med MP3 är nämligen att det skapat inflation i värdet på låtar. Många låtar är fantasiska konstverk med närmast groteskt många arbetstimmar, mycket ångest och tankekraft bakom. Ännu fler timmars harvande i övningsrummet. I 80 GB:s Ipodsens dagar har en låt reducerats till ingenting; ett album är en snytning och Princes samlade produktion en kul liten grej att ta med på fest. Jag sörjer över detta (och ber er samtidigt att kolla in mina MP3:or på www.badhabitsound.se och www.fuldesign.se/gratis/gratis_musik.html .

För ett par veckor sen hade jag och ett antal kompisar tagit oss till Wayne’s Coffee i Götgatsbacken för att beskåda en annan kompis, Josefin Kristianssons spelning i samband med något kvällsöppet arrangemang för att fira 10 (?) år i dessa lokaler. Jag överdriver inte när jag säger att musiken var fantastisk. Med sig hade Jossan ett gäng musiker hon lärt känna på den nu nedlagda utbildningen AMP på SMK. I det gänget fanns bland annat basisten Johan Hansén Larsson, en musiker, så vitt jag kan bedöma, i den absoluta sverigeeliten. Dessutom är Jossan en briliant vokalist. Det var oerhört bra alltihop.

Men folk brydde sig inte! Vi var ett gäng vänner och bekanta som lyssnade imponerat, men alla andra som passerade lokalen märkte det knappt. Jag blir nästan förbannad. Jag undrar varför? Vad är musiken för folket? Har popmusiken blivit en axelryckning, en möbel, en Caffe Latte-fondvägg i en redan brunt homestajlad Vasastans 2:a?
Det värsta är väl att det också är en rättvis utveckling. Under halva 1900-talet var alla andra konstformer (utom filmen?) totalt överkörda av musiken vad gäller mediautrymme och uppmärksamhet. Kanske har balansen återställts? Hur många gånger har jag själv passerat ett fantastiskt konstverk utan att ens lagt märke till det?

Därför känns det ju också så kul att vara en del av Fuldesign. Vi ägnar oss åt en helt annan konstform, och har gömt vår musik nånstans på hemsidans undersidor (dessutom gratis!). Det känns när man möter folk i samband med Ful att de reagerar. Att de blir intresserade och vill se mer. Inte alltid blir det ett positivt omdöme, men en reaktion får man alltid. När Tilde de Paula i TV4:s morgonsoffa ser ett Fulmonster kan hon inte låta bli att i alla fall kolla och läsa vad som står. Kul! På så sätt menar jag att designen, på samma sätt som Rock n Rollen i sin barndom, gör att folk reagerar, väcker nån tanke, och förhoppnigsvis, någon känsla. Design är kanske inte det nya pop, men i varje fall en konstform som lever, frodas och utvecklas i (bland annat) Stockholm just nu.

Men glöm heller inte vad grymt mycket bra musik det finns! Därför är det också så väldigt kul att DJ:a. När man står bakom tallrikarna får man en uppfriskande bild av vad musiken innebär, när det 30 sekunder in i the Seed 2.0 dyker upp en uppskattningsvis 18 månader gammal liten kille som helt okontrollerat börjar dansa och stundtals nästan visar breaking-kvalitéer. Det är sannerligen musikens kraft! Och jag förstår honom, jag har aldrig heller kunnat hålla mig från att dansa.

Musik under författandet av inlägget:

Izzo (H.O.V.A)- MTV unplugged – Jay-Z
Roll it over – Standing on the Shoulder of giants – Oasis
Driftwood – The man who – Travis
My Hero – the Colour and the Shape – Foo Fighters
Luxurious – Love Angel Music Baby – Gwen Stefani
Let there be drums – the Bad Habit Sound – D. K. Frimark
Nobody Home – the Wall – Pink Floyd
Smooth Operator – Diamond Life – Sade
Video Vixens – Mapei
Italy vs Helsinki – Mother Am I Good Looking? – Laakso feat Peter Jöback
Goldfinger – Goldfinger OST – Shirley Bassey
Keep Your Worries – Jazzmatazz Streetsoul – Guru with Angie Stone
Drowned World/Substitute for Love – Ray of Light – Madonna

Tänker Ful-David, som önskar att han spelade gitarr som Dave Gilmour