Det har gått inflation i orkidéer de senaste åren. De har blivit lite som kaffe latte och helvita väggar i ett avskalat och anonymt hem utan historia, liv och damm i hörnen. En krukväxt man ska ha, just för att man ska ha den och inte för att man gillar blommor. Och visst, orkidéer är väl vackra de med. Men den omåttliga mängden har fått den att förvandlas till mellanmjölk. Dessutom är orkidén den enda blomma jag lyckats ha ihjäl utan att ens försöka.

Nej, tacka vet jag gamla hederliga tantblommor istället. Vart tog egentligen alla sankt paulior vägen? När jag var barn fanns de överallt. Tantig, liten och lila. Eller för all del rosa eller vit. En fantastisk liten blomma! Och självklart finns det sankt paulia-klubbar för entusiasterna. Den älsta är The African Violet Society of America – AVSA, som grundades redan 1946. AVSA är ansvariga för terminologi, variantregistrering och bedömning av blommorna. Den svenska systerföreningen Svenska Sankt Pauliasällskapet grundades 1985 och har 600 medlemmar i Norden och England.

Det finns idag drygt 20 olika arter av sankt paulian, och antalet varianter uppskattas till hela 40 000. Den första sankt paulian upptäcktes 1884, och och 1892 kom två varianter till Europa. Trots att sankt paulian är en av världens vanligaste krukväxter är den utrotningshotad i sin vilda form i Tanzania och Kenya. Svenska Sankt Pauliasällskapet har startat en stiftelse för att rädda den vilda blomman och de sätter in 5 kr per medlem varje år i räddningskassan.

Så, med detta inlägg vill jag säga att nu är det dags att slänga ut tråkorkidéerna och reclaima de tantigaste av alla tantblomor!

Rock on
/Roland