De fyra böckerna om Bella handlar om kärlek om att bli älskad, helt och fullt. Gränslös aldrig sviktande kärlek från två vackra unga män. Eller? Jag läser både uttråkad och förundrad fyra böcker som mer ger en känsla av ägande, besatthet och att få titta in bakom skynket till Stephanie Meyers mest förbjudna tankar.

Jag har i höst gjort min popkulturplikt och läst alla fyra böckerna om Bella; Twilight, New Moon, Eclipse och Breaking dawn. Böckerna innehåller en tonårsflicka och snälla vampyrer och varulvar i ett regnigt dimhöljt Washington i nordvästra USA, en kärv men kärleksfull pappa, en knasig frånvarande mamma och den eviga kärleken.  Det är trots vampyrer och varulvar nästan helt blodfattigt och ofarligt. Karaktärerna är klippdocksaktiga med massor av utrymme för läsaren att fylla i egna tankar, känslor och egenskaper.

Efter ett tag inser jag att det jag egentligen läser är porrnoveller utan sex. Det porriga, det mest förbjudna är  den eviga kärleken, att du kan hitta någon som är oändligt  vacker, vis och stark som älskar dig gränslöst trots att du är lite klumpig, osäker och säger fel saker. Någon som tycker att just du är vackrast på jorden alltid. Någon som finns vid din sida varje dag, varje natt men som inte begär nåt i utbyte mer än kärlek. Det är Bella som vill ha en total makeover och bli en vacker vampyr, inte Edward. Han vill älska henne som hon är.

Stephanie Meyer är ingen stor författare. Hon befinner sig på porrnovellsnivå eller kanske gymnasie-blogg-nivå. Långa replikskiften om triviala saker men få miljöbeskrivningar. Framförallt första boken är trevande. Meyer blir lite bättre allt eftersom hon övar sig i sitt skrivande, men helhetsintrycket är tråkigt och långsamt.  Samtidigt så blir det lite som med American Apparels reklamkampanjer där deras modeller, som inte är ett uns yngre eller mer utlämnade än H&Ms modeller, ser både alltför unga och utlämnade ut. Bara för att kampanjerna har känslan av att vara amatörfoton med dåligt ljus och ovana lite osäkra modeller. Någonstans i sin amatörmässighet lyckas Stephanie Meyer till slut fånga även mig trots att jag ofta blir helt galen på Bella, på att texterna är sega och på att det känns som att läsa en skoluppsats. Jag gillar det för det är något förbjudet över allt ihop.

Detta trots att det inte finns alkohol, knappt någon mat, inga cigaretter, inga droger, ingen sex, inga bögar eller flator, inga kvinnliga vänskpasrelationer (nästan), inget ifrågasättande av könsroller. Stephanie Meyer är troende mormon och får ofta kritik för att hon driver någon sorts propaganda via sina böcker. Det tror jag inte på alls. Hon skriver utifrån sin värld och det är att överskatta hennes förmåga något otroligt att hon skulle kunna få in underliggande teman som på något sätt skulle kunna påverka läsaren.

Är det så förbjudet att sukta efter gränslös kärlek? Att som tjej sukta efter vackra män? Att som tjej vara svag och vilja bli omhändertagen? Bella bärs omkring hela tiden, alltså inte som en metafor utan på riktigt. Hennes killar BÄR omkring på henne hela tiden, framför allt i bok tre. Alla skyddar och bär. Hon är svag och klumpig. Viljestark, kanske, men behöver ständigt beskyddas. Det finns hela tiden någon vid hennes armbåge som är beredd att bära. Bella vet inte sitt eget bästa, hon skadar sig hela tiden och utsätter sig för risker. Men det gör inget för vackra män finns där att skydda och älska henne.  Männen står också för ägande, kontroll och till och med sexuellt våld. Hur mycket blåmärken du än får när din pojkvän ger sig hän så är det okej. Det är också okej om din pojkvän och din manlige bästa kompis vakar över varje steg du tar, gör sönder din bil så du inte kan åka var du vill och fysiskt håller dig kvar när du vill gå.

Har Stephanie Meyer ett ansvar att skriva om starka tjejer? Måste man som författare ta ansvar för sina läsare och skriva en bok som passar dem? Det tycker inte jag. Jag tror inte man bara läser en bok i sitt liv eller ser en film. Jag tror att fascinationen ligger i det förbjudna i att vara så där passiv. Att slippa kraven på vad man ska bli och lyckas med och bara få vara och ändå bli älskad och ha en framtid.

Om det alls finns några underliggande teman i böckerna så är det förutom kärlek; Avhållsamhet, nej nej inget sex gärna nakna unga män men inte sex. Utseende, om kraften som finns i att vara vacker. Förvandling, att gå från ful ankunge till svan. Rollsökning, vad händer om man inte får (slipper) bestämma över sin framtid. Och en touch av BDSM där tjejen kroppsligen  och viljemässigt underordnar sig killen.

Twilightserien fyller hålet efter Harry Potter hos läshungriga barn och tonåringar. Mer vuxen men mindre erfaren jämfört med Harry Potter. När tonåringarna i Potter är streetsmarta och hånglar i korridorerna är karaktärerna i Twilight längtande, romantiserar om kärlek och sex och har avhållsamhet som en dygd. När tonåringarna i Potter ägnar sig åt ”snogging”, hångel, så längtar och drömmer tonåringarna i Twilight. Själfulla kyssar går an, men de kan aldrig gå längre. Det är långt från Potters nervösa spännande (mer verkliga?) snoggings i korridoren.

Twilight-serien är hatade och älskade böcker som berättar om vår innersta längtan av att bli älskade. Böckerna blir filmer där manusen skrivits om och förbättrats. Skavankerna från författaren slipas bort och det amatörmässiga försvinner.

Jag tycker nog ändå att Buffy skulle varit en bättre flickvän till Edward.